Heaven only knows

Slutet på kärlekshistorian

2009-01-14T21:02:00.011+01:00

R.I.P.
Heaven Only Knows
27/3 2008 - 14/1 2009

Så kom det till slut.
Det sista inlägget. Jag vill inte men jag måste. Slutet är här och jag ska ut i den riktiga världen.

Och jag är ju, som alla redan vet, en sucker för melodrama så här kommer mitt avskedstal. Jag klingar i glaset och ni gråter redan tyst.

Tack Christoffer, tack Darling, tack Valross.
Tack Fröken Framtid, tack Endumen, tack UppåtFramåt.
Tack S, tack Hustrun, tack Lisa, tack Malin, tack Manzuri, tack Ida, tack alla jag glömmer nu som jag har hängt hos och som har hängt hos mig.

Tack finaste Anna D.
Tack Insel you drottning av stalking.
Tack Erika för ditt djupa hat till Garden State och din kärlek till så mycket annat.
Tack Josse för dina nakenchocker och glassorgier.
Tack Donny för ditt vackra vansinne.
Tack Blajkel för att du lärde mig livets mening.
Tack C för att det är kärligga som är skiten, nu och forever och allt däremellan.
Tack Burgschki för att DITT NAMN ÄR SÅ FUCKING SVÅRSTAVAT. VARFÖR I HELVETE HETER DU BURGSCHKI? Men vi är födda av samma mor så jag förlåter dig. Jag förlåter dig allt.

Tack Joaquim för att det finns ett ljus som aldrig kommer brinna ut.

Och tack Trickster. För typ allt.

Ni ska veta att ni har hjälpt mig genom en av mina värsta höstar någonsin.
Er värld kommer forsätta som vanligt nu men min kommer kännas lite märklig och tom en tid framöver, det vet jag. Men kanske en dag kommer jag snoka upp er allihopa på fejjan. Se det då inte som en gåva utan mer som ett hot. Ty om ni någonsin nämner något om min blogg där så måste ni dödas. Och tro mig, jag känner folk som kan sånt.

Nu ska jag gå ut i livet och leta upp ett nytt lämpligt tåg att kasta mitt hjärta framför. Wish me luck och sköt om er. Mina älskade barn.

Allt vackert i världen önskar jag er.

/ Heaven Only Knows

Det näst sista inlägget

2009-01-13T21:36:00.003+01:00

Det finns en ö som jag kan utantill. Varje stig, varje klippa, varje fågelbo.

Jag tycker mycket om den ön. Mest för jag kan gå i skogarna och slippa tänka. Förutom på saker som att träden har skiftat färg eller Nej helvete har jag fått en fästing nej det var ingen fästing det var bara flugbajs FUCK jag måste vaccinera mig VARFÖR vaccinerar jag mig aldrig.

Jag låter håret bli tovigt och jag går långa promenader över tysta fält. Jag är alone och egen. Och allt som betyder något är om det blir oväder. Blir det oväder? Jaha, då får jag gå hem. Sedan sitter jag på en grön glasveranda och ser ovädret vandra över himlen. Tills det går över, oväder går alltid över.

Och ungefär så har det känts på den här sidan. Ingen ser mig, ingen vet vem jag är, ingen kräver att jag ska leverera, att jag ska må bättre, att jag ska ställa upp. Jag kan bara sitta på min glasveranda tills allt går över. Sitta där och följa er med blicken, där ni går ute på fältet.

Jag är livrädd för att ta bort filtret mellan mig och världen. I den riktiga världen är jag ju bara mitt vanliga tröttsamma jag, som flackar med blicken och pratar i oavslutade meningar.

Jag har magrat den här vintern. Tappat hår och mina ögon är så trötta. Jag försöker att inte titta mig i spegeln för jag orkar inte se hur ful denna vinter har gjort mig. Jag vill bara bli frisk nu. Jag är som tryggast härinne, där ingen ser mig men liksom ändå känner mig. På något underligt sätt. Ni har hjälpt mig genom så mycket, trots att ni finns så långt borta.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva mig in i döden.
Filtrera och korrekturläsa min jävla skit innan det sägs.

Jag säger så mycket kack.
Jag skyr så många människor.
Jag är så rädd för att sluta blogga nu.

Allan

2009-01-13T21:25:00.003+01:00

Gud kräver lite flera rader. Några gömda ord som måste ut. Vad ska de handla om?
Ut med er.

Andas.
In-in-ut. In-in-ut.
En ny värk.
Andas. Andas.
Lite till, säger Gud, lite lite till nu.

AVGRUNDSVRÅL

Titta vad fint, säger Gud. Titta, det blev…

Det blev…

Han håller upp inlägget framför mig. Jag stirrar på det. Sedan på Gud.

…Allan Edwall?

Fattar ingenting. Det måste ha blivit något fel.
Jag vet ingenting om Allan.
Jag slänger Allan i papperskorgen och försöker igen.

Slutstalkat

2009-01-13T08:22:00.002+01:00

Sahlin.
Fredrik Sahlin.

Så.
Var det med det.

Snappy anwers to stupid questions

2009-01-12T21:08:00.004+01:00

Buzzcocks:

- Har du någonsin blivit kär i någon som du inte borde ha blivit kär i?

Jag:

- Eh... Läs min blogg era jävla morons.

Mys

2009-01-12T20:27:00.003+01:00

Jag ska sluta skriva här men in the meantime skadar det ju inte att ha det lite mysigt. Titta bara så mysigt vi har det. Titta bara.

Bara idag! Dr Phil gästbloggar!

2009-01-12T08:44:00.001+01:00

Hej på er!

Det har gnällts mycket över att det här med att Heaven ska sluta blogga så då tänkte jag passa på att säga några ord.

Heaven har inte varit helt ärlig mot er i det här. Visst, något nytt har kommit in i Heavens liv, men det kommer inte alls kräva all hennes ”vakna tid och skaparkraft.” Hon skriver bara så för att spä på myten om sig själv. Det är ganska typiskt henne. Heaven lider inte av storhetsvansinne. Tvärtom, hon är mycket väl medveten om sin mediokricitet här på jorden. Men tanken gör henne livrädd. Och just därför blåser hon upp bilden av sig själv så fort hon får tillfälle. Hon leker med er. Det rör sig om en ganska klassisk histrionisk personlighetsstörning. Hon vill ha er odelade fascination, i allt hon tar sig för.

Nej, om sanningen ska fram så var det faktiskt jag som krävde att hon måste sluta blogga. Det Heaven förmodligen inte har berättat för er är att hon under stora delar av sitt liv visat tydliga missbrukartendenser. Det kan röra sig om alkohol, om cigaretter, om små små piller eller bara vanligt godis.
Hon klarar inte av det. Hon slukar det i ett nafs, allt på en gång. Och brinner sedan genast efter mer. Hon har beskrivit det som ett oändligt svart hål som hon försöker fylla.
Heaven jobbar aktivt med att försöka förstå vad det här hålet beror på och vi har redan kommit en bit på vägen. Men det är en lång process och under tiden ser hon till att inte ha dessa saker hemma. Ingen alkohol, inget knark, inga karameller.

Och nu: Ingen blogg.
Hon klarar inte av den. Den har tagit över hennes liv. Hon drömmer om er på nätterna och suktar efter er bekräftelse. Hon knarkar er kan man säga. Det har till och med gått så långt att hon isolerar sig från sin omvärld för att stanna hemma med er. Det har blivit en flykt, en bekväm flykt. Ni är ju inga ”riktiga mäniskor” som kommer kräva saker av henne. Men jag tror att det är just det som Heaven behöver utmanas med just nu. Riktiga människor. Riktiga krav.

Så därför, på min begäran, kommer den här bloggen mycket snart att släckas ner.
Ni kanske tycker illa om mig nu men jag lovar, det är för Heavens bästa.

MvH

Dr. Phil.

Saker ni inte visste om Jonas

2009-01-11T22:55:00.002+01:00

De sista skälvande inläggen.
Till vad ska jag nu utnyttja dem kan man ju undra.
Jo, jag passar på att avslöja lite hemligheter.
Om trettio år kommer den här mannen sitta i Svenska Akademin, no doubt. Han kommer gå i graven som en av seklets största.
Synd bara att han inte finns på riktigt.
Nej, Jonas Hassan Khemiri är nämligen en robot.
Titta på honom.
Han är en maskin av perfektion. Han sprutar ur sig mästerverk i ett omänskligt tempo. Han behärskar tusen svenska språk. Han ser ut som en dröm. Han har ena benet i hiphopvärlden och det andra i den litteräraste av de litterära salongerna och han är alla kulturskribenters älskling. Han är en robot och han är programmerad till en sak: Att bli hyllad.
Så nu vet ni.

Ni dyrkar en maskin.

The end of the world, as we know it

2009-01-10T21:06:00.002+01:00

Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här.
Det är bäst att ni sätter er ner.

Okej. Såhär är läget.

(Lång paus. Jag tittar i marken. Jag sväljer. Så tittar jag upp. Jag möter er blick och nu ser ni hur ledsen jag är.)

Jag måste sluta blogga. Något nytt har kommit in i mitt liv och jag kan inte blunda längre. Jag står på tröskeln för något som kommer kräva all min vakna tid och all min skaparkraft.

Nej jag har inte blivit gravid.
Nej jag har inte blivit frälst.
Nej jag har inte blivit kär.
Nej jag har inte blivit glad.

Men förändringens vindar har blåst en tid nu och det är dags att låta mig svepas med. Ni har redan känt av det tror jag. Min fjäril är på väg bort. Den skakar rastlöst på sig. Den vill lyfta och försvinna in i solljuset.
Min blogg måste därför dö. Den började ju bara som ett experiment. Den klev in i er värld som en rädd och tandlös liten flicka första dagen i skolan. Sedan växte den och blev till en störig högstadiebrud som trycker upp folk mot skåpen och skryter om sprit och avsugningar. Jag har tappat kontrollen över henne.
Och så kan vi inte ha det. Det är dags att ta min Heaven ur skolan. Låta henne bli vuxen.
Jag kan inte leka längre. Några inlägg till, absolut. Men nedräkningen har tyvärr börjat.

Fan också. Det är så sorgligt. Jag vill inte men jag måste.

Jävla helvetes skit och kuk.

Samtal jag borde ringa

2009-01-10T19:12:00.006+01:00

- Hej, är det Linda Fredriksson?
- Ja?
- Hej, det är Heaven. Vi gick i samma klass i mellanstadiet.
- Eh… Jaha. Hej…?
- Du, jag har tänkt på en sak. Kommer ni ihåg den där gången i femman när du och Marie skulle köra en dans till Lili & Sussies ”Oh Mama”?

Tystnad.

- Du var Lili och hon var Sussie. Eller var det tvärtom?
- Eh… Jag vet inte…
- Skitsamma. Poängen var att ni dansade fel. När dom sjunger. ”If he wants my love will you ring my bell” så drog ni fingrarna diagonalt över bröstet. Det skulle vara lodrätt.

Tystnad. Jag hör barnskrik i bakgrunden.

- Hallå? Linda?
- Alltså… Vad vill du?
- Jo, ni gjorde ju fel i dansen, du och Marie. Jag såg det här redan då men vågade aldrig tala om det för er. Ni var ju så poppis och så och jag var rättså mobbad och töntig. Men jag visste hela tiden att ni gjorde fel.

Lång tystnad.

- Om du vill kan jag mejla över ett youtube-klipp som bevis. Kolla så får du se. Dom kör lodrätt med fingrarna, inte diagonalt. Vad har du för mejladdress?

Klick.

(Så den här Linda, den här är till dig. De kör lodrätt, observera: LODRÄTT!)

Some girls are bigger than others

2009-01-10T18:23:00.005+01:00

När jag var elva år tyckte jag mycket om tjejer. Inte just de här töntarna, de var väl knappt födda när jag var elva år.

Nej, det skulle vara tjejer som dessa två. Ungefär det bästa jag hade upplevt.

Kanske fortfarande.

Det bästa jag någonsin har upplevt.

En helt vanlig tjej

2009-01-10T14:53:00.003+01:00

Det spekuleras mycket i vem jag kan tänkas vara här på bloggen. Många av er ligger sömnlösa och grubblar, nätterna igenom. Det kan jag förstå.

Men för er skull ska jag ändå försöka mörda lite myter om mig själv.

Så.

Jag är en helt vanlig tjej. Jag dricker kaffe på morgonen, precis som ni andra. Jag gillar vanliga saker, som Hjalmar Söderberg, Bruce Springsteen, skogen, alkohol. Jag har en mamma och en pappa. När jag är hungrig äter jag mat. Helt vanlig mat som jag handlar på Konsum eller Ica. Ibland blir jag kär. När jag är kär blir jag monogam i hjärtat. Jag förstår mig inte riktigt på folk som blir något annat. Jag skulle aldrig rösta blått. Jag ligger ogärna med män som röstar blått, även om det har hänt. Och så vidare, och så vidare.
Det var lite smått och gott om mig det. En helt vanlig tjej som är precis som ni. Så nu kan ni plocka ner mig från piedestalen. Jag är inget speciellt, inget speciellt alls. Herregud, alla är ju lika mycket värda. Har ni inte fattat det?

When we were wiggers

2009-01-10T10:33:00.010+01:00

En sorgsen period i yngre tonåren var jag mulatt.
Ville vara.
Jag grät för att jag inte var mulatt, jag var ju mulatt i hjärtat.
Jag satt i mitt flickrum och försökte skriva av texten till den här låten. Den var det vackraste jag någonsin hört. Jag visste hur det var i ghettot. Jag hade aldrig varit där men jag visste.
Jag läste Malcolm Xs självbiografi och skaffade vänner från tuffare förorter än min egen. En var från Akalla. Henne vårdade jag ömt. Hon kom från Iran men jag brukade låtsas att hon var mulatt.
Om kvällarna hängde vi på Plattan och i Kungsan. Där stod vi och tittade på äldre mulattkillar som hade Timberlandkängor och militärkläder. Jag visste vad de hette allihopa. Dj Sleepy, Herman, Nougie, Rodde. En av dem var från Chicago. Han var inte så snygg men jag hade legat med honom om han så bara hade petat på mig. Han var ju en äkta mulatt. En från USA, en riktig.
Men det var ingen som petade på mig inte. Jag var så osynlig, trots att jag hade lockat mitt ljusa fula hår och hade militärväst. Från Åhlens förvisso men den såg ju ut som en riktig.
Fast en gång kom ett gäng Morsor På Stan fram till mig och min Akalla-väninna.
"Vi har sett er här i krokarna en del nu" sa de. "Vi undrar lite vad ni gör här på Sergels Torg egentligen."
"Vi ska köpa hasch" skämtade jag.
Morsorna skrattade lite osäkert.
Och för ett ögonblick kände jag mig väldigt väldigt storslagen.
That's what you get for fucking with a ghetto bastard liksom.

Ibland tycker jag så mycket om min mamma

2009-01-10T09:42:00.003+01:00

Min mamma och jag väntade på t-bana vid centralen igår när hon frågade mig:
- Om du måste välja mellan att sälja Situation Stockholm eller stå i studentoverall och sälja Blandaren, vad skulle du då välja?

You kids! (himlar med ögonen)

2009-01-08T10:38:00.003+01:00

Någon försöker visst leka mig.
Good luck, säger jag. Det kan behövas.

Now I wanna be your dog

2009-01-08T08:48:00.003+01:00

Skuldkänslorna. Så fort de vaknade var de där igen.
Men hur kunde något som kändes så rätt vara fel?

(R.I.P. Ron Asheton)

Deus ex mitt arsle

2009-01-07T22:07:00.005+01:00

Jag har hela hösten gått och väntat på ett gudomligt ingripande.
Väntat och gråtit och bett.
Något, vadsomhelst, kom hit. Något utifrån som ska få mig på fötter och skaka mig djupt in i benet igen.
Jag har försökt skynda på det. Jag har skjutit skallen av X, jag har skjutit skallen av mig själv, jag har legat i dvala och jag har återuppstått.
Men Gud bara lyser med sin frånvaro.
Och jag har börjat inse att det inte kommer ske något ingripande.
Gud har valt att inte peta i min olycka. Jag måste reda upp min egen skit ensam.

Varje dag står solen lite lite högre nu. Vi är redan långt inne i januari. Jag går ut och springer i vinterlandet och det är bara en tidsfråga innan jag hör årets första talgoxe. Jag vet ju det men jag har liksom tröttnat på att vänta. Talgoxe, bilkrasch, whatever.
Inget kommer ändå skaka om mig mer.

Älskade Robert mcKee. All din kommersiella dynga om att karaktären måste förändras.
Du har sagt det tusen gånger men det är först nu som jag börjar fatta att du har rätt.
Karaktären måste förändras och förändringen måste komma inifrån.

Så nu skiter jag i Gud.
Jag gör det själv.
Jag bestämmer, här och nu. Bestämmer att jag vänder. Jag orkar inte tjafsa längre.
Jag har blivit en snubbig Hollywood-film om en föräldralös liten pojke ur ghettot som lyckas i livet.
Fuck you Gud och din maskin: Nu har det vänt.

And on that bombshell, mina små adepter, är härmed denna blogg inne i tredje, och sista, akten.

Mina älskade vänner

2009-01-07T20:51:00.002+01:00

Jag vet att allt kommer ha ett lyckligt slut.
Kanske inte för världen men för oss.

Bajsdröm om Trickster och Donny

2009-01-06T11:46:00.005+01:00

Ni: Snälla snälla Heaven kan inte du berätta vad du drömde inatt?
Jag: Äsch, det är ju skittråkigt att lyssna på när folk berättar om sina drömmar.
Ni: Ja, andras ja. Men inte dina drömmar. Dom handlar ju om dig.
Jag: Okeeeeeejrå.
Ni: Och snälla berätta i presens också, det blir så himla spännande då!

Jag lutar mig tillbaka i soffan och ni väntar andlöst. Så sätter jag igång.

"Jag är i Norge. Kanske på det äckligaste hotell jag har sett. Vet inte varför jag bor där. Trickster och Donny är också med, och vid något tillfälle sitter vi ute på gården och fikar. Donny berättar om att han precis har börjat träna klassisk balett på balettakademin i Stockholm men har tvingats avbryta kursen på grund av någon muskelskada. Tråkigt, för han gillar verkligen att dansa balett. Jag ska precis fråga Donny om han känner till X's föredetta fru som tydligen är lärare på balettakademin men då springer Trickster iväg. Hon är plötsligt bara två år gammal och jag försöker få tag i henne. Hon ramlar i någon sorts damm och jag försöker rädda henne men det är ett jobbigt taggtrådsstängsel ivägen. Till slut lyckas jag iallafall få upp henne ur vattnet men försent. Hon verkar död. Jag skakar henne förtvivlat och till slut börjar hon röra på sig och jag förstår att hon kommer klara sig.

Senare ligger jag på mitt äckliga hotellrum. Jag ligger på sängen och slökollar på något på väggen. Något brunt. Till slut kommer jag på vad det är. En bajskorv. Någon har kletat fast en jävla bajskorv på väggen.

Och ungefär där vaknade jag."

Ni: Men bajskorven då? Vem hade satt dit den?
Jag: Vet inte.
Ni: Var det Trickster som satte dit bajset? Eller Donny? I bet it was Donny!
Jag: Jag vet inte har jag sagt.
Ni: Kan du inte berätta allt en gång till!
Jag: Nej det orkar jag inte.
Ni: Jooooooo! Igen igen!
Jag: Men herregud, nu får det för fan räcka.

All I ever see is my shit

2009-01-06T09:43:00.003+01:00

Plan för dagen: Att försöka få ut huvudet ur mitt eget arsle.

Någon som vet hur man gör?

Södermalmstorg

2009-01-06T02:11:00.003+01:00

Min mormor gick över Södermalmstorg någon gång på femtiotalet och fick en uppenbarelse. Hela torget började svaja och hon blev varse Gud.
Min cyniske morfar hävdade intill sin död att det hela rörde sig om en vanlig panikattack men för min mormor var händelsen helig. Hon blev senare katolik och skrev en bok om skiten.

Själv har jag många minnen av Södermalmstorg men inga som har ruckat min världsbild.
Jag har lekt där som barn, jag har jagat duvor, jag har kräkts där som tonåring, jag har stått där och jag har rökt så många cigaretter på Södermalmstorg och grälat med sällskap om vi ska vidare till Debban eller Stureplan eller bara dra hem.

Och inatt stod jag där med en barndomsvän och grät.
Det var strax innan vi skulle åka hem. Efter en underbar jävla utekväll. Men ändå brast det. Jag grät och grät för det känns som om inget kommer bli som vanligt igen, jag kommer aldrig bli glad mer, jag vet inte hur man gör.
Barndomsvännen stod stilla och höll i mig och lät mig gråta. Sa att allt kommer bli bra.
Och det kommer det väl.
Bli bra. Allt kommer bli bra.
Jag kräver ingen uppenbarelse, jag behöver inte bli frälst, jag vill bara hitta tillbaka.
Tillbaka. Jag vete fan var Tillbaka är.
Vad ska jag tillbaka till?
Jag vet ju inte var någonstans jag gick vilse.

A journey from A to B

2009-01-05T18:48:00.002+01:00

På väg till Konsum idag hejdade en man mig på gatan. Han såg helt vanlig ut, hade typ skidjacka och portfölj.
Han hejdade mig i farten och frågade "Hur gick det med livet?"
Jag blev helt ställd och gick bara vidare. Tänkte på hans konstiga fråga hela eftermiddagen.
Jag förstår ju att han var koko men vad menade han? Såg han något som inte jag ser?

Hur gick det med livet.
Imperfekt, varför pratade han i imperfekt?

Kanske är jag död.
Kanske borde jag leva.

(Nu ska jag ut i den isande midvinternatten och fira en så kallad födelsedag.)

Från Anita till Bengt

2009-01-05T14:19:00.005+01:00

När jag var tjugo blev jag ofta kallad Anita Pallenberg.

Ibland Nico och ibland Marianne Faithful, men för det mesta var det Anita.

Jag var inte det minsta lik någon av dessa skönheter, inte alls. Och jag är inte blygsam nu, vi har inte alls samma ansiktsdrag whatsoever, har aldrig haft.

Nej det handlade om att jag var väldigt blond och klädde mig i sextiotalsklänningar.

För mina vänner låtsades jag typ tycka att det var jobbigt: Alltså om nån kallar mig Anita ikväll igen så blir jag fan arg!

Men i hemlighet hoppades jag. Varje gång någon sa Anita så blev jag svag av lycka.

Anita, Nico och Marianne var ju mina idoler. Mina drottningar.

(Att alla brudarna senare i livet blev heroinister har ingenting med mig att göra.)

Och idag är allting så länge sedan.

Ingen skulle längre få för sig att ropa Anita efter mig. Det är ingen som ropar någonting längre. Idag ser jag ju mest ut som Bengt jävla Ohlsson.

Och ibland undrar jag var Anita tog vägen.

Anita kom tillbaka!

Kom tillbaka jag behöver dig din foxy fox.

Päls-Venus

2009-01-05T13:04:00.003+01:00

Jag fyller ju, som ni alla redan har noterat i era viktigaste kalendrar, år idag och funderar därför lite på det här med åldrandet.
När jag var en osnuten tonåring lyssnade jag mycket på Velvet Underground. Min favoritlåt var Venus in furs och speciellt raderna "I am tired, I am weary, I could sleep for thousand years" tilltalade mig.
Jag tyckte att de sa något om mitt liv.
Idag kan det här göra mig lite generad.
Jag tycker fortfarande att Venus in furs är en av världens vackraste låtar. Men den är så... klyschig. I sin svärta. Såklart att den tilltalar en tonåring liksom.
Och jag var inte speciellt trött eller sliten eller ville sova i tusen år, egentligen. Inte som nu.
Nu kan man snacka Venus in furs, ojojoj.

Men jag misstänker också att jag som sextioåring, när jag har bröstcancer/reumatism/vafan man nu får kommer tänka på den här tiden och undra vad i helvete jag gick och gnällde över.

Då kanske det blir läge att vilja sova, på riktigt.

Feel like shit the morning after

2009-01-04T23:08:00.006+01:00

Gaza är helt mörklagt. All elektricitet har slagits ut. Stackars Gaza. Ute kryper graderna ner mot minus femton. Stackars alla fåglar, stackars alla hemlösa. Jag sitter inne i värmen och lyssnar på Elliott Smith. Elliott var olycklig. Han stack sig i magen och bröstet med en kniv och dog. Stackars stackars Elliott.

Och imorgon fyller jag år. Jag fyller trettiotvå.
Det är inte så synd om mig, men ändå.
Men ändå.

Det här med personangrepp 2

2009-01-04T11:07:00.003+01:00

Jag och en väninna sitter på äckliga Marie Laveau, jag vet verkligen inte varför vi sitter där men det gör vi.
Två killar frågar om de får slå sig ner bredvid oss. De är påfallande unga, kanske i tjugoårsåldern. Min väninna är glad och söt och välfungerande så hon tycker bara det är roligt och jag orkar inte protestera. Den ena hamnar bredvid henne och den andra bredvid mig, som det brukar bli. Vänninnan och den ena killen inleder genast ett samtal.
Jag och den andra sitter tysta tills han tar till orda.

Han: Varför är du så jävla smal?
Jag: Vad är det för jävla fråga?
Han (argt): Varför låter du så arg? Det är en komplimang.
Jag: Eh… nej det är det inte.
Han: Nähä.
Jag: Skulle du frågat mig samma sak om jag var tjock?
Han: Ja. Jag säger alltid vad jag tycker.
Lycka till i livet, tänkte jag men jag sa ingenting.

Sedan satt vi tysta ett tag innan han tog sin öl och gick därifrån.

On my own (Robin Guthrie remix)

2009-01-04T09:15:00.003+01:00

Det är så obvious. Jag tramsar runt på internet för att jag inte klarar av Riktiga Människor.

Skulle vilken hobbypsykolog som helst förstå.

Ibland önskar jag att världen bara fanns i min fantasi. Då skulle det inte göra så mycket om jag tog en paus ifrån den.

Fast om världen bara fanns i min fantasi så skulle jag förmodligen klassas som rätt sinnesförvirrad och i detta nu vara ganska neddrogad och tvångsintagen.

Men det kanske jag är?

Jag har hittat på er, allihopa.

Här kommer solen, lilla darling

2009-01-03T22:43:00.004+01:00

Någon gång i juli varje sommar brukar jag alltid drabbas av ett oändligt vemod. För att fåglarna har tystnat. De sjunger inte längre för varandra. De har gjort sitt och nu matar de sina ungar.

Jag hatar att jag är en slav under sån här skit. Denna skandinaviska manodepressivitet som gör det omöjligt att njuta av en augustikväll nere vid vattnet. Magiska kvällar då man sitter ute tills det skymmer. Värmen dallrar fortfarande i luften och det luktar grillrök och hav. Allt är stilla och vackert men allt jag kan tänka på är att solen går ner lite lite mer åt vänster om den där linden än vad den gjorde igår. Och snart kommer björken där ha gula slingor. Och varje kväll samlas svalungarna på telefonledningarna nu, de börjar bli redo att ta farväl, jag känner det i hela kroppen. Resfebern och hösten hänger i luften. Jag ser mig omkring bland alla grillande idioter: Ser ni inte? Vi är på väg in i mörkret nu, rakt in.
Men alla bara njuter. Det är sommar, det är varmt, skönt med semester, fan söta fåglar där på den där ledningen, shit vad vackert när solen går ner bakom trädet, fan svenska sommaren är så jävla fin alltså.

Jag blir stressad av sommaren. Jag blir ett jävla wreck. Därför tycker jag om januari. Kyla och framtidshopp. Nu kan allt bara bli bättre. Riva ner och bygga upp, nu bygger vi upp. Solen är tillbaka, försiktigt försiktigt stiger den över hustaken, lite högre för varje dag.

Det här med personangrepp

2009-01-03T12:23:00.004+01:00

Saker jag har fått höra av fulla män när jag har varit ute:
- Varför ser du så sur ut?
- Hur är det däruppe på glasberget?
- Gör mig en tjänst och le lite va.
- Cheer up love!
- Vem är det som har dött?
- C'mon life's not that bad now, is it?
- Min kompis hälsade på dig förut och du hälsade inte tillbaka, du tror att du är något men det är du inte, du ser ut som en jävla häst.

Det fanns en tid när jag tog mycket kokain. Kokain är bra av två anledningar. Man går runt och ler och eftersom man går runt och ler behandlar folk, och framför allt män, en vänligt och uppskattande.
Nu när jag inte ägnar mig åt kokain längre ler jag inte så ofta. Och det är tydligen väldigt disturbing för min omvärld.

Jag vet inte vad jag har gjort de här männen. Förutom att inte se tillräckligt lycklig ut.
Men jag tycker inte riktigt att mitt sinnesläge är dessa mäns bizniz. Lika lite som Linda Skugge ska fåna sig över Björn Ranelids överläpp så ska de här männen tycka att de har rätt att tala om för mig hur jag ser ut och hur jag mår.
Och nästa gång någon frågar mig varför jag ser så sur ut ska jag svara: Varför ser du så jävla glad ut?
För sådan har de gjort mig, till en liten bitter-arsed bitch.

Ut på lokal

2009-01-03T11:02:00.003+01:00

Eftersom jag är en ljusskygg motherfucker these days får folk med möda dra med mig ut. Och jag säger alltid Okej, bara vi INTE går till ett ställe där man kan tänkas stöta på folk jag känner.
Så vi hamnar på miserabla "genuina" brittiska pubar med garderobkostnad och union jacks på väggarna. Där sitter vi, bredvid medelålders turister och firmafest-män som äter fish and chips.
Bara för att sitta någonstans där ingen känner mig.
Jag vet inte vad jag ska tycka om det här men så är det. Sån har jag blivit. Sån var jag inte förut men sån är jag nu. Jag ser det inte som så friskt men vad gör man.

Gotta get off my mind

2009-01-02T09:38:00.002+01:00

Andra saker som lämnar mig kall och helt likgiltig: Australien.
Sedan kommer jag inte på något mer. Australien och kanske Irland. Vet inte varför det är såhär men så är det.
Så fort någon börjar prata om Australien eller Irland så börjar jag gäspa.

Det här med elddans

2009-01-02T09:12:00.004+01:00

Finns nog inget i världen jag tycker så illa om som detta.

Så vackert

2009-01-01T23:29:00.001+01:00

"And for what? For a little bit of money. There's more to life than a little money, you know. Don'tcha know that? And here ya are, and it's a beautiful day. Well. I just don't understand it. "

Nytt år nya små djur!

2009-01-01T22:18:00.003+01:00

Fem tomma kartor valium och en urdrucken flaska vodka låg på golvet. På skivtallriken snurrade en Doors-platta men den hade fastnat i ett jack. Så symboliskt på något vis.
De hittades i gryningen men då var det redan försent.

En dag ska vi dö

2009-01-01T19:02:00.002+01:00

Ibland slår det mig. Jag måste sluta. Skriva här.
Jag måste sluta skriva här.
Inte idag, inte imorgon. Men en dag.
Alla stora mästare måste till sist sluta. Det är det som gör ett konstverk fulländat.
Hur skulle det se ut annars? Ett Drömspel skulle ha blivit typ tretusen akter, ingen skulle orka gå och se den jävla pjäsen. Monets vallmofält skulle ha blivit tjock och stel kludd.
Nu jämför jag ju inte mig med dessa storheter, det ligger inte alls i min natur. Eller jo det gör det förresten. Jag jämför mig med precis vem jag vill, even yo mama.
Yo mamas so poor she cant even pay attention, biiiaatch.

Det här med serotoninet

2009-01-01T13:18:00.006+01:00

När jag var tio år fick jag min första depression.

Jag KAN inte börja årets första inlägg med den meningen.

Jo det gör jag iallafall: När jag var tio år fick jag min första depression. Jag kunde inte gå till skolan mer. Jag kom halvvägs och så började jag gråta och fick vända. Jag såg plötsligt livets alla långa dagar framför mig och det kändes så märkligt ledsamt. Jag var redan vid tioårsålder en fullfjädrad proffesionell lögnare och smällde i mina föräldrar att jag hade influensa, feber, even kräksjuka. Så de lät mig stanna hemma vecka efter vecka och jag grät och grät för att "jag hade så ont i magen". Till slut tog de mig såklart till en skolpsykolog. Jag minns inte så mycket av honom och hans frågor, men jag minns att det hela så småningom lättade. Kanske var det sommarlovet som nalkades. Och sedan kom som tur var puberteten och svepte bort mig i utseendehets, frustration, popmusik, sexfantasier och samtid. Jag hade inte längre tid att känna livsleda.

Och nu, när min serotoninnivå åter är helt snedvriden försöker jag tänka på det här. Att jag faktiskt blev frisk igen och att allt blev annorlunda, fast jag i min tioåriga lilla enfald aldrig kunnat tro det.

Och vad gjorde jag igår undrar ni förstås spänt. Jo, jag och vänninan rökte ner oss fullständigt, lade töntiga tarot-spåningar och tittade på andra säsongen av Tusenbröder och pratade om obvious saker som hur kriminellt snygg Ola Rapace är, synd bara att han är en sån jävla fåntratt IRL.

Och idag vaknade jag som vanligt av att jag grät men jag försöker tänka att den här skiten kommer gå över. 2009. Jag ska ta tillbaka det här med serotoninet och få lite jävla ordning i mitt liv. Om jag klarade det när jag var en liten korkad mellanstadieunge borde jag fixa det nu med.

"Bästaste" eller vad dom kallar det

2008-12-31T14:14:00.003+01:00

Nyss ringde en vän. Hon sa att hon skiter i middag ikväll och kommer över till mig.
Gör inte så för att du tycker synd om mig, sa jag.
Jag tycker inte synd om dig, sa hon. Men jag vill fira med dig.
Jag vet inte om jag är så firar-able just nu, pep jag. Du ska fira med din pojkvän och alla andra.
Jag vill inte fira med honom jag vill knyta ihop året med dig, sa hon irriterat.
Snälla, jag vill inte förstöra din kväll, sa jag och kände mig så liten och dum. Fira med din pojkvän, ni har ju bestämt!
Men det är DU som är min soulmate, röt hon. Jag kommer över ikväll, jag har redan bestämt det.
Sedan la hon typ på i örat på mig.
Så var det med det.

Vi ska titta på Sånger från andra våningen och Grevinnan och betjänten och äta något sunkigt och jag är så jävla lycklig lottad att jag faktiskt har dessa människor runt mig som ligger efter mig på det här viset trots att jag gör mitt bästa för att fjärma mig ifrån dem.

Klargörande

2008-12-31T12:35:00.003+01:00

Det känns som om jag ständigt måste ursäkta detta beslut om att stanna hemma ikväll för mig själv. Typ: Sköntattvaknanykter och Harfaktisktsåjävlamycketjobb.

Sanningen är kanske någon helt annan.
Kanske, bara kanske.
Kanske tycker jag att det svider inuti att gå på middag där alla är jämna, kära par och jag är outsidern.
Kanske skäms jag över att jag tycker så.
Kanske är jag rädd att få en flipp. Jag har aldrig fått en flipp förut så jag vet inte riktigt vad jag menar med det. Men om jag någon gång skulle få en flipp skulle det mycket väl kunna vara denna nyårsafton.

Äh, jag bara driver med er såklart. Min ensamhet är självvald och avundsvärd. Jag är fri och independent. Jag är en rock, jag är en island, jag saknar ingenting.
Man är väl ingen jävla failure.

2008 sum-up

2008-12-31T11:10:00.001+01:00

Januari: Minns inte
Februari: Träffade X.
Mars: Var redan skakad to the bone på grund av X
April: Gjorde slut med X för att han skrämde skiten ur mig
Maj: Kom tillbaka till X för att jag inte klarade av att leva utan honom.
Juni: Gjorde slut med X igen för jag orkade inte gå runt och vara rädd för att bli sårad
Juli: Försökte glömma X genom att knulla med mitt livs största kärlek. Upptäckte att X numera var större än honom.
Augusti: Fick reda på att X hade träffat en tjej. Gick sönder.
September: Försökte att inte tänka på X. Söp. Grät.
Oktober: Gav upp och frossade i X. Söp. Grät. Gick ner mig i en depression.
November: Var kräkfärdig på X och började planera ett mord.
December: Sköt skallen av X.

Och nu?
Några ynka timmar kvar av året och jag värker fortfarande av saknad ibland.
Jag tycker mig fortfarande se hans ansikte på stan och jag drömmer ännu om vårt framtida reunion-fuck. Jag ångrar så mycket, så mycket.
Men Jesus Christ jag vet ju att han är borta. Jag är inte helt jävla deluded, fast ni kanske tror det.

Nej det som stör mig mest i hela den här apiga historien är fenomenet. Att en sån här sällsynt känsla bara kommer till en några få gånger i livet, om ens det.
Och jag kanske har förbrukat mina tillfällen. Fyllt min kvot. Tanken skrämmer mig som fan. Typ jag hade kuponger till delikatessdisken vid Hötorgshallen och jag handlade upp allt på en gång, köpte sjukt mycket svindyr ost som jag grisade i mig ståendes utan att ens uppskatta smaken utan klagade bara över att den gjorde mig fet efteråt.
Och nu är jag för evigt dömd att handla på jävla Netto. För den ligger närmast och är billig, typ.

It's a new dawn it's a new day

2008-12-31T00:17:00.006+01:00

Det är inte så många som vet om det här, men nu ska ni få höra på grejer: Imorgon är det nyårsafton. Det blir alltså ett nytt år, mycket mycket snart.
Och vad ska jag göra åt det här undrar ni förstås.
Svar: Inte ett jävla dugg.
Jag ska stanna hemma och jobba, i ren protest.

Jag har haft ett miserabelt år och tänker därför för första gången sedan tonåren inleda ett nytt år med att INTE:
1. Kräkas
2. Stå ute på en isig balkong och röka och prata om att i år ska jag sluta
3. Vänta på nattbuss i minusgrader i alldeles för små skor som dessutom har gått sönder
4. Vara otrogen med asfull främling
5. Bli kär i fel person.
6. Tappa bort skosnören, hårspännen, mobiler, självbevarelsedrift och dylikt
7. Komma ner från syra och gråta för att reklamskyltar i tunnelbanan stirrar så hotfullt efter mig
8. Gå på efterfest
9. Gå på efterfest och känna mig ensam i världen
10. Gå på efterfest och nästan bli utslängd på grund av grälsjuka vänner
11. Gå på efterfest där det i samma höghus pågår ett gisslandrama med Scotland Yard utanför fönstret och där kidnapparen så småningom sätter eld på sig själv och sin lägenhet

...Eller vad jag eller mina närmaste nu har brukat ha för oss denna årets viktigaste natt.

Jag tänker skita i den. Jag tänker vara hemma. Ensam.
Och jag tänker vakna nästa morgon och vara Kay Pollack.

Tidigt ska jag vakna och vara Kay Pollack hela dagen, ni vet han läbbiga mannen som gör filmer om att Välja Glädjen.

Hörde just röst på radio som sa

2008-12-30T11:00:00.003+01:00

"Flyganfallet i Gaza har bara börjat och bakfylla på nyårsdagen leder till fler självmord. Klockan är elva."

Sånt man kan ångra i efterhand

2008-12-30T08:38:00.004+01:00

Min trettioårskris inföll sig någongång i tjugotreårsåldern.
Jag stod vid en bankomat på Karlavägen och höll på att börja gråta för jag visste inte hur man stoppade in kortet i det lilla hålet längre. Jag kände mig uråldrig. Världen hade sprungit ifrån mig och landet som kallades mitt var bara främmande. Jag satt fast med en pojkvän jag inte älskade. Så tänkte jag: Satt fast. Jag var tjugotre år. Nu såg livet ut såhär förstod jag. Såhär hade det blivit. Mina wandering days var över, nu fick man fan vara happy med resultatet. Rak rak sträcka, öppen och jaha.
I efterhand har jag förstått att jag var ganska töntig.
Livet skulle ännu vridas och vändas åt tusentals små håll. Jag skulle möta människor, jag skulle tappa människor, jag skulle formas om, dö en smula, bli lycklig och olycklig och jag var faktiskt en jävla snorunge där jag stod med mitt utländska bankomatkort i min frusna hand som kändes så härjad.
Och jag är ju fortfarande en jävla snorunge. Egentligen.

Fanmail

2008-12-29T21:23:00.004+01:00

Eftersom jag är en viktig jävel så jobbar jag väldigt mycket. All day every day julhelg allt. Däremellan försöker jag hålla mig ajour med min stackars omvärld, och ibland surfar jag runt bland stora populära och För Sin Samtid Betydande bloggar.
Det gör mig alltid så upprymd.
För jag kommer alltid fram till att jag är så jävla bra. Bättre än aporna och bättre än dravlet. Jag tror fan att jag är det bästa jag har läst, någonsin. Jag skriver om saker som berör. Som träffar mig rakt i hjärtat. Mina texter talar till mig som om jag själv hade skrivit dem. Vilket jag för övrigt har. Det är magi, ren magi. Jag vet inte hur jag lyckas. Jag önskar att jag kunde skriva som jag gör. Sluta aldrig skriva, brukar jag säga till mig själv. Sluta aldrig skriva för jag behöver dig och dina ord.

Men ÅÅÅÅÅH!

2008-12-29T15:48:00.003+01:00

Vi är som gjorda för varandra. Titta bara.
Kan han inte bara inse det och komma hit och sweep me off my uttråkade feet. Nu.

Omtänksamhet

2008-12-29T11:02:00.002+01:00

Hörde just på radio att Israel till slut släppt igenom lastbilar med mat och medicin och andra bra grejer in i Gaza. De är så himla snälla Israel. Tänk om alla kunde vara som dem.

Åtalad nr 7: American Independent-film

2008-12-28T23:30:00.003+01:00

Mest för att nästan all American Independent-film suger. Och för att ingen fattar det. Folk blir charmade av the Shins och lättköpta props som antika motorcyklar och populärkulturella blinkningar.

Historierna och karaktärerna, likväl, suger.

Så. Nu har jag gjort mig osams med typ alla som läser här.

Och imorgon ska jag sluta ställa folk inför rätta för det blir så dålig stämning känner jag.

Men jag säger som unga prettodebutanter om sina romaner: Dom här texterna KRÄVDE att bli skrivna.

Åtalad nr 6: HSBC Bank

2008-12-28T21:56:00.005+01:00

De fittorna gav mig ett kreditkort för hundra år sedan. Nuff said.
Man ska inte ge snorungar kreditkort.
Och hade jag varit lite mer ensam och förvirrad är det denna byggnad som jag skulle valt att krascha in i med mitt kapade flygplan.

Åtalad nr 5: Människor i största allmänhet

2008-12-28T14:27:00.002+01:00

De är jobbiga, krävande och tråkiga och de sitter nakna på parkeringar och tycker att det är helt okej. Tyvärr människor, det är inte okej, inte någonstans.

Åtalad nr 4: Mina storslagna drömmar

2008-12-28T10:17:00.003+01:00

Nu låter jag pretto men det är del av min sjukdom.
Jag är dömd till evig olycka på grund av det här.

Åtalad nr 3: Alkohol

2008-12-28T09:20:00.007+01:00

Mer än så behöver jag inte säga. Alkohol är en elak elak drog. Kanske elakast av dem alla.

Åtalad nr 2: London

2008-12-28T00:03:00.003+01:00

London är en stad med över tio miljoner invånare men det skiter jag i. Jag ska dra den inför rätta ändå. Vi hade långt infekterat kärleksförhållande jag och London, i flera flera år. London formade mig och bröt långsamt ner mig. Det är till exempel Londons fel att jag aldrig fick träffa New York. What the fuck are you on about, fnyser London nu. Jag har aldrig hindrat dig från att åka till New York. Jo det gjorde du, med ditt hårda jävla grepp om mig, svarar jag darrigt men London bara skrattar och jag vrålar att Jag gav mitt liv till dig, jag försökte och försökte men du bara spottade på mig. Fuck you, svarar London, varför stack du inte med en gång då om det var så illa? För att jag älskade dig, gråter jag. Jag älskade dig och jag skulle kunna döda dig för att du har gjort mig så desillusionerad och nu reser sig London med ett hånfullt flin och skriker: Well then come and have a go if you think you're hard enough! Och domaren bankar ilsket med sin klubba: Order! Order!
Och vi sätter oss ner under tystnad. Men under resten av rättegången sitter vi och kastar arga blickar på varandra, jag och mitt London.

Åtalad nr 1: Stephen Merritt

2008-12-27T17:57:00.005+01:00

Jag vet, nu tjatar jag om Stephen igen.

Men Stephen är inte okej.

Stephen är den lite äldre och desillusionerade kompisen som ingen riktigt vet varför man bjöd med på tonårsfesten. Han är inte speciellt rolig. Eller jo det är han, han är underhållande i sin svärta, men det är något kusligt uppgivet över honom. Han har sett världen och sitter intill dig hela kvällen och håller låda om hur stor och kall den är. Hela festen försöker du skaka av dig honom. Du bälgar i dig vin och tittar efter killar som inte ser dig. Men Stephen ser. Han kommenterar det lite retsamt: "Vad trodde du? Han är för snygg för dig. Såhär är det för oss som inte passar in." Och du blir otroligt obehaglig till mods för att han talar om er som Vi. Du är ju inte som Stephen, tänker du. Han och du hör fan inte ihop. Du sveper äcklat ditt vin.

Och senare, när du somnat med tinningen mot ett kakelgolv hör du dimmigt hur någon tränger sig in på toaletten. Det är såklart Stephen. "Jag mår illa" stönar du. "Hjälp mig härifrån" men Stephen bara sätter sig på toasitsen och berättar avmätt att "Såhär är det i livet, get used to it, välkommen till vuxenvärlden, det blir inte bättre än såhär."

Och du hatar honom för du anar att han någonstans har rätt. Stephen har alltid rätt.

Att lyssna på Stephen när man är hjärtesjuk är lika jävla livsfarligt som att läsa Karin Boye. Han håller alla dina sår öppna och infekterade, han gör att det aldrig går över.

Så Stephen jag är ledsen, du kommer bli saknad av många men upp mot väggen nu och PANG PANG hejdå.

Hundarna brinner

2008-12-27T17:14:00.003+01:00

De vanligaste orden i min blogg: Gråta, kärlek, X, bakis, hjärta, trött, knulla.

Är det inte konstruktivt så vet jag inte.

Och i och med att det här bedrövliga året lider mot sitt slut så funderar jag på varför jag lät det. Bli så bedrövligt.

Jag tänker hitta de skyldiga. Dra dem inför rätta de jävla asen. Nürnberg 47. Ingen slipper undan, nu ska de radas upp mot väggen och stå till svars för min misery.

Morgontankar

2008-12-27T11:01:00.011+01:00

VARFÖR köpte du sista ölen den var fucking onödig och varför pratade du så länge med henne om att du har kört fast i dina idéer hon skiter väl i dina ledsamma idéer och din konstnärliga ambition hon har riktiga problem hennes morsa har ju precis fått hudcancer folk har fucking CANCER och där står du alltid och pratar om dig själv och sa du hejdå till dom och dom jag tror du glömde det det var ju verkligen jättesnällt att glömma säga hejdå till dom ni träffas ju typ bara EN gång om året och VARFÖR I HELVETE kysste du den där främmande killen innan du åkte hem han var inte ett dugg attraktiv och du kan inte kyssa folk för att du tycker SYND om dem vem fan tror du att du är tror du att du gör samhället en jävla TJÄNST eller genom att kyssa män du tycker synd om för att du tänker att de borde vara tacksamma snacka om storhetsvansinne det är ett UNDER att folk ens vill umgås med dig när du går runt med din grandiosa självbild du är inte snygg och du är inte intressant du har ALDRIG varit snygg och intressant du börjar verkligen bli gammal nu din hy har inte många år kvar det ser man och dessutom gör du ju ditt bästa för att förstöra den med alla cigaretter så FORT du är full så måste du röka du är en sån walking jävla KLYSCHA och varför är du så banal som bryr dig om din hy det finns VÄRRE saker tänk om man skulle öppna din kropp här och nu och ta ut dina inre organ i ljuset det skulle verkligen vara ett enda happy barnkalas för långt därinne ruvar cancern what goes around comes around liksom om Gud vill ge någon cancer så skulle det tveklöst vara dig du kan ju ändå aldrig uppskatta livet när fan levde du i nuet senast du lever aldrig i jävla nuet du FÖRSÖKER ju inte ens och varför bloggar du inte om konstruktiva saker som politik och bokhoror istället för den här tjejiga skiten varför måste du alltid ha huvudet såhär långt uppkört i ditt eget patetiska arsle varför bloggar du överhuvudtaget jävla narcissistisk dynga allting.

Ingenting på spanska

2008-12-26T12:33:00.005+01:00

Medan mitt riktiga jag ligger i feberdvala passar mitt välfungerande alterego på att gå ut och roa sig. Baren på bilden har ingenting med texten att göra. Eller jo, det har den. Allt. Allt har att göra med ingenting, speciellt under dessa sista skälvande veckor av det värsta året i mannaminne.

En god fortsättning

2008-12-24T10:01:00.005+01:00

En märklig, tung dimma lade sig över världen. Jag tror det kallas jul.
Jag sov och sov.
Drömde att jag stod på en bro och sköt skallen av min hjärtesorg. Lät den regna över staden och ner i det mörka vattnet. Långsamt sjönk den till botten och begravdes i gammal slam.

Epilog

2008-12-23T19:10:00.003+01:00

Jag ryckte till av att någon tog i mig.
"Är du okej?" sa en kvinnoröst.
Jag öppnade ögonen. Jag var kvar på bron.
En kvinna stod framför mig. En helt vanlig kvinna. Långt rött hår, Gudrun Sjödén-kappa, en kasse julklappar i handen.
Jag såg ner på min kropp. Det blåste en bitande vind, samma vind som sist. Men något var annorlunda. Geväret. Geväret var borta. Och kroppen. Inte ett enda blodstänk lyste över den frostiga asfalten. Allting var bortsuddat. Av mig? Av tiden?
"Tänkte du göra det", frågade kvinnan.
Jag stirrade på henne. Hon var lik någon men jag kunde inte komma på vem.
"Hoppa löser inga problem" sa hon och jag kom på vem det var. En ung Claire Wikholm, som Claire såg ut i de tidiga Lasse Hallström-filmerna, innan Lasse åkte till Hollywood och blev en tönt.
"Det är det här mörkret" mumlade jag, mest för att säga något. "Mörkret håller på att göra mig vansinnig."
"Äsch det har ju vänt nu" sa hon då. Hon lät nästan beskäftig och jag förstod ingenting. Vänt?
"Det vände igår natt. Det kallas vintersolståndet." Hon log mot mig, som man ler mot ett litet barn. "Vi är på väg tillbaka mot ljusare tider."
Sedan gick hon med sina julklappar. Jag stod kvar vid broräcket och såg efter henne.
Kastade en blick bakåt. Långt därnere böljade Riddarfjärden, svart och bottenlös.
Jag kände hur jag frös. Jag stapplade ut i gatan. Min kropp värkte som om jag hade sprungit flera mil, sprungit och aldrig stannat. Nere vid Hornstull lyckades jag vinka in en taxi och sedan minns jag inte så mycket mer mer än att jag kom hem. Ramlade omkull på sängen och lät sömnen ta mig. En tung, dyblöt sömn.
Claire Wikholms röst smekte mig djupt in i drömmarna.
Det har vänt. Vi är på väg tillbaka.

Heaven only knows, Sthlm den 22/12

2008-12-22T22:42:00.011+01:00

Det gick så fort. Så fort och så märkligt lätt.
Jag låste kontoret som vanligt. Låste för julhelgen. Tänkte inte på något särskilt, nojjade väl som vanligt över om jag hade larmat eller inte. Men nästan framme vid tunnelbanan hände något. Jag tvärstannade. Vände och började gå tillbaka. Vek av till höger i en av de små gränderna upp mot Mosebacke. Jag gick fort. Varför vet jag inte men det var som ett främmande ljus rörde sig i mig. Det lyste i alla fönster. Jag hade börjat springa. Silhuetter av amaryllisar och adventsstjärnor flimrade förbi.

Uppe vid Katariahissen stannade jag och såg ut över staden.
Den såg ut som vanligt.
Tusen tända juleljus. NK-klockan som vred sig mot himlen. Blinkande strömmen av bilar runt Slussen och sedan Saltsjön, svart och öppen. En Djurgårdsfärja rörde sig långt borta i mörkret och man anade stränderna på andra sidan. Ekarna. Djurgårdens ekar, samma som i våras.
Med ens blev jag oändligt sorgsen.
Jag förstod att tiden hade kommit.
Till sist hade den det.

På något sätt, jag minns inte riktigt hur, tog jag mig hem till honom. Det var inte så långt, han bodde där på Söder. Jag gick upp för alla trapporna och ringde på.
En signal. Två.
Ingen öppnade och jag satte örat mot dörren.
Hörde skvalet av vatten och förstod att han duschade. Min hitman stod och duschade.
Jag förstod att det var meningen. Jag var skickad hit, just ikväll vid ett klockslag då han duschade.

Ljudlöst tryckte jag ner dörrhandtaget och så var jag inne i hans hall. Från badrummet hördes vattnet rinna. Han visslade svagt. Tyst tyst smög jag in i vardagsrummet. Såg mig omkring.
Hagelgeväret låg kvar på hyllan. På samma plats, slarvigt inpulad ovanpå Läckbergsviten. Avsågat och glänsande. Bredvid låg ammunition. Bly. Jävla bly, som i någon fånig film. Med darrande fingrar plockade jag på mig det och jag slogs av hur lätt det kändes i mina händer. Jag kom att tänka på den där dumma gåtan, ”Vad väger mest, ett kilo bomull eller ett kilo bly”. Jag skrattade till, ungar är så jävla dumma i huvudet. Sist tog jag bössan och så vände jag mig om.

Han stod i dörröppningen och stirrade på mig. Naken med en handduk runt höfterna. Vattnet droppade om hans hår och i hans ögon såg jag skräcken.
”Gör det inte” sa han och hans röst gled upp i falsett. ”Kom igen, det är ju för fan jul.”

Då gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Jag siktade på honom. Jag siktade på en riktig människa med ett vapen. Han backade. Varför backade han? Kanske var det redan laddat. Mitt hjärta slog. Jag hörde mina egna andetag. Det var som att komma upp på riktigt bra amfetamin.
Med vapnet höjt trängde jag mig förbi honom och ut i hallen. Där kastade jag mig på dörren och rusade ut i trappan, ner i porten och så var jag ute i kylan igen.

Jag sprang utan att titta bakåt. Geväret skavde mot min mage. Hornsgatan var full av julfirare och jag kryssade mellan dem. Tjocka köer till Marie Laveau där jag var nära att knuffa omkull en kille. ”Jävla fitta” skrek man efter mig men jag bara sprang.

Dovas, Zinken, Hornstull. Flimrade förbi som i en dålig musikvideo. Bilar tutade men jag fortsatte bara springa.
Inte förrän den låg alldeles framför mig saktade jag ner. För där låg den. Västerbron. En oändlig sträcka ljuspärlor glittrade över vattnet.
X tränar intervaller vid Västerbron om kvällarna. Jag visste ju det. Det var hit jag var på väg. Jag hade varit på väg hit hela mitt liv.

Och där stod han. Stretchade under en gatlykta. Svettmönster över ryggen och shorts fast det var minusgrader. Ännu hade han inte sett mig. Röken var vit ur hans mun.
Jag hörde min egen röst ropa hans namn. Han vände sig om, som i slowmotion. En tusendels sekund hoppades jag på att jag skulle ha tagit fel, att det inte skulle vara han. Men det var det. Det var han och han mötte min blick.
Jag vet inte vad han verkade mest chockad över. Att få syn på mig eller att få syn på en person med ett avsågat hagelgevär.
Förmodligen både och.

Vi såg på varandra. Vinden rev i vårt hår. Det var mycket kallt. Gatlyktornas sken gjorde hans ansikte gult. Han var så jävla snygg. Jag vill omfamna honom men han backade. Han var rädd nu, det såg jag. Såg sig om, som om han ville fly. Han ville fly från mig. Jag kände hur jag grät.
För vi hade kommit hit. Ingen kunde fly längre. Vår tid var inne. Det var så sorgligt.
”Gör det inte” sa han. Han också, samma jävla mening som min hitman.
Jag hulkade och grät. Tog några steg mot honom.
”Gör det inte” sa han igen.
”Tyst!” skrek jag för jag ville inte höra hans röst. Inte se honom i ögonen. Han var så välbekant.
Med darrande händer drog jag bak hanarna. Tänkte att det är tur att jag har hängt så mycket på Flashback så jag kunde det här.
Jag höjde geväret. Hans ögon såg in i mina när jag tryckte av. Bleka, blåa ögon.

Ett skott exploderade och jag blundade. Någon skrek, jag tror det var han. Sedan hörde jag inget mer. Jag kände hur han sjönk ihop framför mig. Ett ilsnabbt minne flimrade förbi och för en sekund försvann all smärta. Det är gryning i maj. X och jag ligger i min säng och skrattar. Nyss vaknade vi av att vi låg med varandra i sömnen. Så tokigt. Vi fortsätter knulla lite yrvaket men vi är för trötta så vi vi ger upp. Han sluter sina armar om mig och vi somnar om igen. Drömlösa och lyckliga.

Ljuden kom tillbaka. Jag öppnade ögonen. Hans kropp låg på asfalten. Jag vet inte om han andades. Hans haka var såsig av blod. Jag ville inte titta men tittade ändå. Med skakande händer laddade jag om. Mina tårar gjorde världen dimmig. Vinden var så kall. Jag tänkte att det var konstigt att jag ens kände vinden, jag hade ju precis mördat en människa.

Med blicken på hans kropp slöt jag läpparna om pipan. Jag fumlade med hanarna, det var inte lätt men till slut lyckades jag. Jag såg på honom och så tryckte jag av. Jag hann tänka att han var vacker där han låg. Trots att hans haka var bortsprängd var han det vackraste jag någonsin sett.

I nästa ögonblick smällde ljudet sönder mitt huvud. En exploderande bubbla. Gatlyktorna dansade över himlen. Geväret gled ur mina händer och föll mot asfalten. Jag kände den bitande vinden mot min nacke.
Det var det sista jag kände. Vinden. Jag kände ingen smärta, ingenting. Bara hur jag sjönk ihop men aldrig hur jag slog i.
En märklig värme omslöt mig och allt blev svart.
Svart och oändligt mjukt.
Det gör ingenting, viskade någon mot min kind. (X? Gud? Jag själv?)
Det gör ingenting, du är redan förlåten.
Sedan slocknade världen, som om man hade stängt av en mycket liten och billig tv.

How fucking romantic

2008-12-22T11:39:00.006+01:00

Jag kan hata så starkt att det känns som en dödlig infektion.

Idag hatar jag Stephen Merritt. Kolla på honom. Han tror att han är något. Hans lilla jävla mössa och poserandet med cigaretten. Hur många cigaretter rökte du för att ta den här bilden Stephen? Vänta vänta, den brinner ut, den måste se halvrökt ut, som om jag är fångad i farten, mitt i en tanke.

Du är giftet i mitt liv Stephen. Jag hatar dig för att du och ditt äckliga band sätter ord på allt jag känner. Du sjunger om kärlek och svek och du gör det så jävla perfekt att jag föraktar dig. Du har ingen rätt att tala till mitt hjärta på det här viset. Du röker och du kommer få cancer din gudomliga jävla nolla.

I wish I had an evil twin

2008-12-22T09:58:00.004+01:00

Det gör inget om hon är nynazist i hjärtat, bara hon kan sitta och äta vegetarisk julmat med en familj och följa med i samtal som en functioning human being.

Som det är nu är jag rädd för julhelgen. För att se folk i ögonen. Jag är rädd att börja gråta.

Och i min familj börjar man liksom inte gråta.

Man sitter och pratar om nedskärningar, om barns språkutveckling och om filmer som går på Zita.

Man är ironisk och witty och analyserande och man börjar inte gråta.

Eller pratar om vulgära saker, som sitt liv.

Alla har ett liv i min familj. Men ingen vågar vidröra det.

Så jag skickar min känslokalla twin. Hon sitter och äter ekologiskt odlad grönkål och pratar om besvikelsen av senaste Birro medan jag ligger hemma i sängen med en hink Kentucky Fried Chicken, slickar mina fettdrypande fingrar och gråter, för att jag kan.

Fuck you mamma. Jag gråter. Jag slickar djurfett från multinationella storföretag och jag gråter bort hela julen and there's not a fucking thing you can do about it.

Der Todt und das Mädchen

2008-12-21T21:01:00.002+01:00

Jag tror att jag håller på att bli vansinnig.
Det finns en kant för alla och jag står svindlande nära min.
Jag försöker göra vanliga saker. Jag tittar på Sportspegeln. Där pratar de om Foppa, mer uppfattar jag inte. Telefonen ringer och jag svarar inte. Jag försöker tänka på normala saker, typ att det är jul.
Jag minns julen för ett år sedan. Jag tyckte om det här med att leva förra julen, det minns jag. Jag tyckte om den här stan och jag tyckte om att prata med människor.
Nu kan jag knappt bre en macka utan att känna leda.
Jag hatar den jag har blivit. Jag kan inte riktigt stå för den personen.
Jag är så nära kanten. Ett steg, två steg.

En dag kommer jag sluta blogga

2008-12-21T16:49:00.002+01:00

En gång när jag var liten var jag på besök i Kaknästornet.

Jag minns ingenting av Kaknästornet eller ens utsikten. Det enda jag minns är att ett äldre förvirrat syskon tvingade hela familjen att titta på när han, långt nere på marken, skulle skriva Depeche Mode i snön.

Så vi stod där. Och tittade. Långsamt gick det och det var kallt.

Den myrlika figuren trampade fram bokstav på bokstav därnere och jag minns att jag tänkte att han var dum i huvudet.

Vad skulle det där jävla trampet tjäna till? Snön kommer ändå att smälta bort en dag.

Men nu är jag vuxen och skriver på en blogg som ingen känner till. Mina vänner vet inte att den finns och kommer aldrig att få veta. Och en dag kommer den försvinna. Sopas bort, som munkarnas tavlor i sand.

Ni kommer minnas min blogg som en fjäril. En vacker och sällsynt fjäril som landade på er axel. En dag lyfte den och fladdrade bort i solljuset.

Som om den aldrig hade funnits.

En sak minns jag dock

2008-12-21T12:38:00.003+01:00

Jag minns att jag kom på ett brilljant sätt att slippa betala taxi.
Gör såhär: Sitt på valfri hotellbar tillsammans med andra människor. (Detta kräver andra människor, du kan inte klara det ensam. Jag vet, för jag har försökt.)
I allafall. Sitt där. Prata om att gå vidare. Se till att det är regn och rusk utanför fönstret. Säg "Men det är ju så sjukt långt dit, i såna fall får vi ta en bulle."
Alla håller med. Ni kommer ut på gatan. Någon vinkar in en bil.
Där ändrar du dig: "Nej eller hörni, ska vi inte spara pengar förresten, kom igen, vi går, det är inget långt!"
Men folk har redan satt sig i baksätet och någon ropar "Kom nu!"
Men du står på dig: "Nej nej jag har inte råd, kan vi inte gå?" varpå någon skriker "Men det är lugnt, jag betalar."
Och med gott samvete kan du nu himla med ögonen, muttra något om "lata jävlar" och sätta dig i taxin.

Eternal Sunshine of Dagen Efter

2008-12-21T11:24:00.007+01:00

Inatt var jag med om något märkligt.
Jag tror att det kallas sömn.
Jag sov. Hela natten.
Drömde något fyllefånigt om Man Ray och X's mamma. Båda fanns på fejjan och jag ville adda dem men vågade inte.
Vaknade med blank tom hjärna. Försöker minnas. Sekundsnabba bilder flimrar förbi: Håruppsättningar. Sömmar i guld. Brinnande ljus och röster: De flesta flickor skulle inte drömma om att göra de saker de drömmer om att göra. Ekande skratt.
Sedan: En motorväg. Kräks mot nylonstrumpor. Vafan härifrån det blir hundra kronor kompis. Hundra kronor, alltid.
Kortsidan av en hotellbar, högt högt uppe.

Kliver upp i hopp om att bli klokare. Letar efter spår och hittar märkliga halvskrivna sms, hårnålar i sängen, blogginlägg om adamsäpplen samt diverse kärleksförklaringar hos både kreti och pleti.

Ute har en trött vintersol lyckats krypa över hustaken. Ett kort tag till kommer den orka hålla sig uppe innan den sjunker tillbaka igen och lämnar oss åt den tomma svarta rymden.

Jag har en vag känsla av att något jobbigt kommer hända snart.
Jag vet inte vad men det kommer allt närmare nu, vad det än är.

Dis just in: Peter ersätter Horace!!!

2008-12-20T23:27:00.005+01:00

För att döda lite tid denna grådimmiga decemberkväll slank jag in på Svenska Akedemins årliga högtidsdag.
Jag satt cirka tio meter ifrån kungafamiljen, så nära att jag skulle kunna ha kastat en prilla på Carl Gustavs hals. Om jag hade snusat vill säga.
Nu tror ni som vanligt att jag ljuger men om ni visste vad jag hette i efternamn, era jävla svennebananer, skulle ni inte ifrågasätta min tillhörighet i de Högre Kretsarna.

Så hur utnyttjade jag mina två timmar i kulturelitens högborg?
Jo jag lät blicken vandra. Från Kristina Lugns inbjudande cleavage över till Horaces comefuckme-adamsäpple via Per Västbergs skrev, stannade lite vid Frostenssons lustfyllda överläpp och vidare till Drottning Silvias skrynkliga hals där jag fantiserade lite (you know, the grateful type) och så tillbaka till Kristina Lugns tuttar. Så höll jag på. Fram och tillbaka. Hit och dit, kroppsdel efter kroppsdel tills hela Börshuset darrande av rå litterär kättja.
Efteråt stapplade jag omtumlad ut på Stortorget och tände en cigarett.

Men groundbreaking news, however, är att Peter ersätter Horaces ständiga roll.

Om det nu säger er något.

Mig kan det typ kvitta.

För såhär går det när man kastar höglitterära pärlor åt en sexfixerad gris som yours truly.

Det går inget vidare.

Faster pussycat döda döda

2008-12-19T22:54:00.003+01:00

Har en krypande känsla av att någon är hemma från Thailand. Förmodligen är han brun som en jävla bajskorv och det kan han gott få vara.

Jag tyckte alltid bättre om honom när han var blek. Solbrännan gjorde honom så modellig och jag klarar inte av modellpojkar, de känns som små dockor i mina härjade händer.

Men vi skiter i det nu. Det här ska inte handla om X.

Eller jo, det ska det fan. Jag bara ljuger. Tio livstider och tretusen uppryckningar senare och mina inlägg handlar fortfarande om X.

Så överraskande är jag: Titta vilken oväntad skit jag sprutar ur mig, jag är en aldrig sinande ström av surprise.

Bara boys boys boys

2008-12-19T17:29:00.004+01:00

Och nu såg jag att mina senaste inlägg bara har handlat om hannar, gitarrer och skägg.
Så vill jag inte ha det. Jag gillar ju tjejer.
Tjejer är bäst ingen protest.
Men bara om de badar i en pool och har två inoljade, solvarma italobröst som jag kan vila mitt trötta huvud mot.

Kontaktannons

2008-12-19T16:22:00.004+01:00

Eftersom jag tror på arrangerade äktenskap tänker jag arrangera mitt eget. Jag tänker postorderbeställa antitesen till allt jag tidigare knullat med.

Jag söker således en hanne som:

Inte spelar i band.

Absolut inte spelar gitarr i ett band.

Som inte kommer från Stockholm.

Inte heller från England eller Frankrike.

Som inte odlar gräs.

Inte går i psykoanalys fyra kvällar i veckan.

Inte reser världen runt för att springa marathon.

Inte är alkoholist.

Inte smörjer in sina misshandlade ben med travhästkräm som får huden att flagna av.

Inte får panikattacker av att gå runt på stan.

Inte har någon jävla appetite for destruction. Vare sig i skivsamlingen eller i huvudet.

- Nej mamma, inte han, snälla.

- Tyst nu jag väljer, han är bra.

- Nej snälla, han har så jävla fula skor, jag pallar inte!

- Håll käften och var lycklig.

Happy Days Toy Town

2008-12-19T12:07:00.004+01:00

Töntig grej jag sa till Pojkvän Med Gitarr när jag var nitton:
"Vet du varför du aldrig kommer bli rockstjärna? Du är inte tillräckligt olycklig."
Han bara tittade trött på mig och sa: "Inga av dom största banden var olyckliga. Stones var glada. Beatles, skitglada. För att inte tala om Small Faces. Small Faces var förmodligen gladast i hela världen!"
Så jag blev tyst för han hade ju lite rätt trots allt.

Och tiden gick. Vi gjorde slut och han blev aldrig någon rockstjärna, han började jobba på något kontor har jag för mig.
Men däremot blev han nog rätt olycklig.

Skäggiga män med talanger

2008-12-18T21:02:00.003+01:00

Kanske är det bara jag.
Men jag vill ligga på golvet under hans piano och slicka på hans vackra franska fötter medan han sjunger för mig om kärleken och våldet. Nu och för resten av mitt taffliga liv är jag din Sebastian.

Du har mig, om du bara sträcker ut en hand så faller jag, som en rutten frukt.

Bengt

2008-12-18T19:34:00.003+01:00

Vackra skor på en hanne:
1. Clarks ökenkängor, bruna.
2. Dr Martens, svarta, helst utan hätta.
3. Converse, vita, låga.
4. Converse, svarta, höga.
5. Äsch, det var ungefär det.
Klassiskt, enkelt, enfärgat. Inga jävla utsvävningar, jag klarar inte av utsvävningar eller vulgära heta trainers från New York.
Rätt ska vara rätt.

Men vem är jag att kräva det här av en hanne. Jag är ju knappast Stockholms coolaste katthona längre.
Ibland flimrar min spegelbild förbi i ett skyltfönster och jag vill skratta för att jag påminner om någon. Sedan vill jag gråta för jag kommer på vem det är.
Bengt Ohlsson. Ni vet han sunkiga krönikören som sitter på Pelikan och gnäller över att Götgatan har blivit gågata.
Så, precis så, ser jag ut.
Så nu vet ni.

Luther och jag makin' sweet sweet love

2008-12-18T12:15:00.003+01:00

Jaha, det gick åt helvete att springa idag.
Tänkte springa sju kilometer men när jag hade passerat vattnet nere vid Årsta kände jag en molande smärta i bröstet. Och efter fem kilometer fick jag lägga ner.
Jag hatar att lägga ner innan jag är framme. Det är emot mina, i och för sig väldigt få, men fasta och viktiga principer här i livet. Har jag sagt sju kilometer så ska jag ta sju kilometer.
Men nu fick jag alltså stanna för mitt hjärta sved och mitt huvud dunkade.
Kanske är det för att jag inte sover om nätterna.
Kanske är det för att jag satt uppe och rökte två tusen cigaretter igår.
Ska aldrig mer hända, tänkte jag medan jag traskade hemåt, aldrig mer cigaretter. Iallafall inte förrän tills nästa gång Yves Klein tittar förbi på lite petting.
Väl hemma duschade jag iskallt i säkert en minut för att straffa min dåliga dåliga kropp.

Och moreover kan jag berätta att jag de senaste dygnen ätit kopiösa mängder rödbetssoppa.
Så hade jag varit lite yngre, lite fräckare, lite mindre anonym hade jag denna vackra dag bloggat om mina kroppsvätskor.
Men det gör jag inte.
För jag är inte Sån.

Ring P1

2008-12-18T09:56:00.004+01:00

Det sägs att Peter Birro blev alkis genom att lyssna på Ring P1. Han satt halv tio på morgonen och drack sprit för att folk på radion var så jävla dumma i huvudet.
Idag pratar de om elöverkänslighet. En galen kvinna som bor i skogen och tror på Jesus Kristus, hennes härskare, är överkänslig mot el och skäller ut Täppas när han vill skoja till det, som Täppas alltid vill.
Och sedan ringer en man som har problem med potensen och har fått rådet av sin terapeut att "bli förförd". Något som naturligtivs inte kan ske eftersom han är en ensam själ. Och Täppas säger "Men att få stånd, det botar ju inte det här med att hitta kärlek. Kärlek kommer ibland, som en nåder till människan" och det är så vackert alltihop, så jävla fint. Jag vill inte alls dricka sprit till det här, jag vill ta de här vilsna freaksen i min famn och ge de lite kroppsvärme för att sedan skicka tillbaka dem till sina märkliga världar.
Och nu ska jag gå ut och springa. Långt ska jag springa och sedan komma hem och leka X och blogga om mina hälsenor och muskeldragningar och 20K si och så snabbt och annat jävla boring shite. Eller så skiter jag i att göra det. Men se det som ett hot.

This just in!

2008-12-18T00:15:00.002+01:00

Stoppa pressarna, jag sa stoppa pressarna!
Gå aldrig med i Ku Klux Klan! Vet ni varför? Jo, för att Ku Klux Klan sponsrar CIGARETTMÄRKEN. Det syns på Marlborough-paketen: K K K.
Och rökning dödar.
Vi vill inte vara med i en organisation som sponsrar döden, thank you very much.

Lilla Fredrik akta dig

2008-12-17T22:59:00.004+01:00

Fredrik bakar pepparkakor.
Frerik. Bakar. Pepparkakor.
Fredrik bakar fucking pepparkakor och jag är inte missunnsam, inte alls, men en decembernatt är aldrig så ensam och kall som för den som står utanför i mörkret och tittar in på ett pepparkakebak.
Så akta dig Fredrik säger jag bara. Akta så att jag inte hänger ut dig för då, menande blick åt publiken, blir det ojojoj, det blir löpsedlar!
Men sedan lämnade jag det varma ljuset från Fredriks fönster och gick och köpte ett paket Marlborough Lights Silver istället. Så nu jävlar i min lilla låda ska här rökas cigaretter.
Cigaretter botar allt, till och med narcissistisk dödslängtan.

fun fun fun in the sun sun sun

2008-12-17T19:26:00.005+01:00

Idag hade jag följande konversation med en av brudarna på mitt kontor. Nej, det är inte hon på bilden men hon ser typ ut så.

Hon: Gud du ser lite trött ut!

Jag: Eh jo, jag (harklar mig) vaknar typ fyra varje morgon av att tidningen kommer, skitjobbigt.

Hon: Näe!

Jag: Jo.

Hon (tittar forskande på mig): Alltså, jag har typ läst om det. Om folk som vaknar under... vad heter det... vargtimmen och inte kan somna om. Och det är ofta folk med depressioner och ångest och sånt.

Hon (Skyndar sig att tillägga): Nu säger jag inte att DU är en sån person alltså, men det är tydligen väldigt vanligt.

Jag: Depression? Hihi, nej sånt har jag inte tid med!

Hon: Nä hihihi!

Jag: Hahaha!

Hon: Fan jag vet inte vad jag ska GÖRA! Så jävla mycket nu! Har du köpt alla julklappar än?

Jag: Nej GUD nej!

Hon: Hihihi!

Jag: Hahaha...

...hahahaha! Kom närmare, tänkte jag och skrattade hysteriskt för att dölja vad jag tänkte. Hahahaha kom närmare lilla tjej så ser du skräcken i mina ögon.

Men hon kom inte närmare. Hon böjde sig över sin laptop och jag gick och hämtade en kopp kaffe och började jobba.

Cmon baby stop your crying

2008-12-17T18:35:00.004+01:00

Ensam kvar på kontoret.
Ensam kvar på kontoret är bra. Man kan göra en massa saker utan att någon ser.
Ikväll sitter jag och gråter.

Jag vill inte men jag gör det ändå. Jag vet inte hur jag ska sluta.

Och jag vill karva ut min hjärna och sparka skiten ur den som straff för att den inte fungerar längre, för att jag inte fungerar. För att allt suger och jag låter det suga.

Men inte sparkar jag sönder någon hjärna ikväll inte. Nej, jag sitter kvar på min jävla kontorsstol och gråter, som den miserable little fuck jag är.

Jag minns alla mina snuskgubbar och hur de brukade ta på mig

2008-12-17T11:56:00.005+01:00

De fanns överallt. På bussen, på stan, på ensliga cykelvägar i skydd av en rododendron.

De runkade, de väste saker som Hej och de tryckte sin kuk mot mina tonårsvassa revben i trängseln på tunnelbanan.

Sen försvann de.

Jag tänker på dem ibland och undrar var de tog vägen. Jag ringer förgäves till Heta Linjens gamla 08-nummer men abonnenten jag söker finns inte längre.

Kanske borde jag gå in på Snyggast.se och leta upp dem.

En gång i tiden hade vi ju en sån fin kontakt menar jag.

Pray you, dutifully prime

2008-12-17T10:30:00.003+01:00

Häromdagen hoppade en snubbe ner på spåret när jag väntade på tuben vid Gullmars. Han tog ett språng rakt ner och alla på perrongen stelnade till och tittade på varandra. En minut tills tåget skulle komma. Några krypande hundradelar av en sekund gick, och innan någon hann göra något ångrade sig killen och hoppade upp igen. Vig som en, om än lite påtänd och förvirrad, gasell.

Han försvann ut mot spärrarna. Alla väntade tills han var borta och tittade sedan chockat på varandra och skakade på huvudet. Jag slöt mig också till den varma gemenskapen av avsky: Herregud, en del människor asså, de borde ju för fan vara inlåsta...

Och eftersom jag är en högborgelig jävel går jag titt som tätt in i min favoritkyrka på väg till jobbet och tänder små ljus.

Idag tände jag ett litet ljus för alla som vill lämna detta jävla jordeliv men blir hindrade, gång på gång.

Nu är det snart jul!

2008-12-16T17:28:00.004+01:00

Och hur vet jag det undrar ni såklart.
Jo för att det här lilla djuret har tomteluva på sig. Titta bara.

Gathering Moss

2008-12-16T12:38:00.004+01:00

Och en gång i tiden levde jag i ett långt långt förhållande. Det kändes som det aldrig skulle ta slut. Det kändes som vi båda gick och väntade. Och väntade. Och ibland när marken skakade blev vi livrädda och klamrade oss fast i varandra, trots att det var vi själva som gjorde att det skakat.

För vi hade så mycket gemensamt han och jag. Vi gjorde saker. Vi gick på konsert, ofta såg vi Super Furry Animals. Både han och jag älskade Super Furry Animals. Vi stod hand i hand på Göta Källare / Glastonbury /Brixton Academy och sjöng med.

False security, faked insanity... You and I united by itemised bills... Kills my sympathy, builds my agony... You and I are idly gathering moss...

Jag var så trött så trött på vår gamla mossa, så trött att jag blev elak.

Men det händer fan fortfarande att jag saknar honom och vår torftiga kärlek ibland.

Another day of sunshine

2008-12-16T08:17:00.004+01:00

Imorgon gör jag det. Tänker jag. Jag lurpassar i porten och när tidningsbudet kommer ger jag honom en smäll bakifrån så han tappar balansen. Sedan sparkar jag honom medvetslös. Det kommer eka lite men vafan, ingen är ju uppe vid den tiden.
Ingen utom jag.
Och naturligtvis ska jag inte misshandla mitt tidningsbud. Jag försöker bara vara rolig och det kommer ändå inte hjälpa. För det är inte tidningsbudets fel. Det är något annat.
Något som driver mig upp i gryningen. Varenda fucking morgon. Ute är det mörkt. Jag vaknar och kallsvettas. Går upp. Dricker vatten. Fryser och lägger mig igen. Jag blundar, jag vrider mig, jag tänder och läser, jag släcker och blundar och jag gör allt utom att sova.
Sedan ligger jag bara stilla. I tystnaden känner jag hur rädd jag är men jag vet inte riktigt för vad. Men varje natt kommer det lite lite närmare, vad det än är. Så jag ligger där. I flera timmar ligger jag stilla i mörkret medan hjärtat slår fort fort.
Utanför fönstret bleknar natten långsamt till dag. Jag hör hur grannarna vaknar. En radio går på. Steg i trappan. En dusch som skvalar.
Jag är så jävla trött.

Vänta nu

2008-12-15T19:21:00.003+01:00

Linda Rosing ska leta efter sin drömprins i ny het show på femman.
Ett koncept som till och med skulle kunna få en sån som mig att börja titta på svensk betal-tv. Bli en av folket som mumsar i sig av blodiga bilkraschen Linda.
Men sen slog det mig.
Jag är inte folket. Jag är bilkraschen.
De få människor som håller till här gör det för att vältra sig lite i min bitterhet. Jo säg inte emot. Jag uppmuntrar ju er. Jag blir full och gråtmild och säger saker som Knulla och Döda.
Och jag vet faktiskt inte om det är okej.
Jag är Linda, minus tuttarna. Ta bort tuttarna.
Och vad blir då kvar?
Heaven only knows. En bekräftelsekåt bilkrasch. Med små små bröst.

Tjejer som gör grejer

2008-12-15T15:12:00.004+01:00

Jag tycker om tjejer, och speciellt tjejer i grupp.
Men bara om de är tre stycken och sjunger sånger om mitt liv.

We are we are we are the mods

2008-12-15T10:08:00.003+01:00

Jag har varit förälskad hela mitt liv. Ibland i mina pojkvänner, ibland i andra. Utöver det har jag varit förälskad i fiktion. Eller kläder. Och musik. Fiktion och kläder och musik och platser.
Jag vill bli förälskad igen men allt har blivit så blekt omkring mig. Världen är full av färger men jag kan inte se dem.
Det hjälper inte med nya skor. Eller med Spotify. Det hjälper inte ens att se om Quadrophenia och tänka att där i gränden har jag stått, där de knullar. Där.

Uppfuckade filmer

2008-12-14T21:15:00.003+01:00

Filmer som jag och X försökte titta på men inte lyckades se klart för att vi började knulla istället:

1. Into the wild.

2. I'm not there.

3. No country for old men.

4. En massa annat skit jag inte minns namnen på.

5. Punch Drunk Love.

Filmer som jag bara har sett halva av. Bra filmer, speciellt den sista. Adam Sandler, minns jag att jag tänkte, fan han är ju riktigt grym. När han väl vill så är han grym, han behöver bara ett bra manus men sedan var det kört för då låg vi plötsligt halvnakna och hånglade.

Se klart dem nu då, suckar väl ni. Men det kan jag ju inte. Jag vill inte kännas vid dessa filmer mer och inte bara det, jag önskar att de aldrig hade gjorts.

Och Adam Sandler ska hålla sig till romcomkräks och inte försöka vara något han inte är och aldrig kommer bli.

En ska bort

2008-12-14T19:22:00.003+01:00

Jag funderar ibland på varför jag inte kan vara lycklig. Jag tror att det är för att jag har för mycket saker för mig.
1. Jag jobbar.
2. Jag springer.
3. Jag super.
4. Jag bloggar.
På tok för mycket aktiviteter för en redan påfrestad själ. En måste bort.
Men vilken då?
Jobba kan jag inte sluta med, det förstår ju alla.
Springa vägrar jag slutar med.
Supa borde jag sluta med, men då kanske inte bloggen blir så rolig.
Då återstår bloggen. Sluta med bloggen. Men då tar ni förmodligen livet av er allihopa. Och det vill jag inte ha på mitt redan blytunga samvete, thank you very much.

Vuxenpoäng

2008-12-14T11:21:00.003+01:00

Jag snattar inte luktsudd och glittriga anteckningsblock längre som jag gjorde när jag var åtta.
Jag snattar inte heller underkläder, jeans och örhängen som jag gjorde när jag var fjorton.

Jag snattar pesto. Dyr pesto.
Pesto, olivolja och Västerbotten-ost.

Finns det säkerhetsvakter i butiken går jag rakt fram till dem och frågar: Ursäkta, var har ni Västerbotten-ost?
Då suckar de surt att Ja, jag jobbar ju egentligen inte här men visar mig ändå till osthyllan. Och vänder mig sedan ryggen för att följa efter någon kille i lite svartare hår än vad jag har. Och jag står lugnt kvar och smusslar in min Västerbotten-ost i jackärmen.

För man måste se sin antagonist i vitögat. Folk fattar inte det, man måste stirra rakt in i hans gap. Det är bara så man kan komma undan med saker här i livet, som att snatta dyr jävla ost.

Bruten förlovning

2008-12-14T09:22:00.004+01:00

Jag har strukit Ruben från min giftaslista. Bestämde mig under natten men tvivlet har grott i mig en tid nu.

Ruben gillar Roy för mycket. Det skulle aldrig funka. Vi skulle bara gräla.

Jag gillar också Roy men herregud, det finns väl en gräns.

Så tyvärr Ruben. Jag vill men jag kan inte.

Hänga tufft

2008-12-14T01:29:00.002+01:00

Detta är tillägnat mig. Kanske Tricky. Kanske alla födda före 1980. Kanske alla som hajjar vad kärlek handlar om. Äkta kärlek. Kärlek som aldrig kommer bli besvarad. Den bästa typen av kärlek.

Kyssar / En packad Heaven

Tecken på att man är en sund själ i en sund kropp

2008-12-13T09:04:00.002+01:00

1. Man vaknar klockan fyra varje morgon av att tidningen kommer.

2. Man vaknar klockan fyra varje morgon av att man hör tidningsbudet öppna porten, gå uppför trappan och sedan kommer tidningen.

3. Man har börjat vakna INNAN klockan fyra, bara för att typ ställa in sig på att höra tidningsbudet öppna porten, gå uppför trapporna och sedan kommer tidningen.

The one and only

2008-12-12T23:38:00.004+01:00

I mitt hem står två hyacinter. En vit och en blå.

Jag köpte dem för två veckor sedan och båda har börjat vissna, innan de ens har slagit ut.

Jag tänker på Chesney Hawkes. Donny måste ha snott sitt namn från honom. Ja, så måste det vara. Rakt av. Du är genomskådad Donny.

Men skit i det. Vad ville jag med det här?

Jo, dagssländor. Att dö innan man har sett livet. Något om det. Fast nu minns jag inte längre. Donny är ingen dagsslända, det är inte det jag menar. Det här handlar inte om Donny, Donny blommar för fullt.

Det här handlar om förgänglighet. Livet och kärlekens förgänglighet.

Just så.

Och så här går det när man skriver ett inlägg utan att ha något i skallen. Ni ser, det går helt åt helvete.

Ode till en trasa

2008-12-12T20:14:00.005+01:00

Jag minns en gammal trasa.
Vi brukade ligga i ett rum. Jag och kanske tio lösryckta typer, ett ganska litet rum med neddragna gardiner.
Där låg vi i högar på golvet fyrtioåtta timmar i sträck och pratade om konspirationsteorier medan vi kramade varandras händer.
Vi åt inte, vi sov inte. Vi rökte cigaretter och halsade cocacola ur plastflaskor som vi skickade runt mellan oss där på golvet. Om någon spillde, det hände ofta att folk spillde, så fanns det en särskild trasa som man kastade över till den plats i rummet där olyckan skett. Trasan var ganska äcklig men den fick vara med, helg efter helg. Någon gång hände det att trasan fattade eld. Då stirrade vi på varandra med pupiller stora som femtioöringar och skrattade skräckslaget.

Så vad vill jag säga med det här?
Jo, att åren gick och jag slutade besöka den här lägenheten. Jag och de lösryckta typerna tappade kontakten.
Det händer att jag tänker på dem fortfarande men framför allt tänker jag på den där trasan.
Närsomhelst. Jag är på stel middag och smuttar vitt bordsvin och diskuterar öst- vs västkustskärgård med en Chef. Han frågar om jag gillar att segla och allt jag kan tänka på är den där trasan.
Och jag vill skratta skräckslaget för att allt känns liksom på låtsas ibland. Nuförtiden när man är hel och clean och vuxen.
Och ibland undrar jag var den där trasan tog vägen. Jag tror att han som bodde i knarkarkvarten slängde den när han flyttade ut.

Min kära självbild post-X

2008-12-12T10:04:00.005+01:00

Det bästa med att inte vara tjugo längre är att man får sånt jävla bra självförtroende när man blir äldre. Tihi.

När jag åker rulltrappan upp vid Slussen om mornarna slås jag ofta av hur många vackra hannar det finns i Stockholm. Vet inte varför men det är precis där jag brukar se dem. I rulltrappan vid Slussen på väg ner: En mängd hannar, födda någongång mellan 1960 och 1990, i fina skor, fina läppar, fina frisyrer.

En del av de här hannarna tittar mig i ögonen när vi passerar varandra, som hannar ofta gör med honor. En del av dem tittar mig länge i ögonen.

Förr i världen brukade sånt få mig glad. Titta någon i ögonen och vara foxy och sedan skiter man i det och går vidare med sitt liv.

Nuförtiden undrar jag skrämt vad de här hannarna vill mig. Vad vill de? Vill de mig något illa? Ja det gör de. Hånfulla blickar. Har jag något i håret? Något stort och kleggigt? Jag känner efter. Nej inget i håret. Vad tittade han på? Fuck you. Jag stirrar i marken och skyndar på stegen.

Med darrande hjärta kommer jag fram till kontorsporten. Fumlar med nycklarna, larmar av, kastar mig in på toaletten. Tänder lampan och möter min livrädda tolvåriga blick i spegeln. Fuck you, fuck fuck fuck. Jag skiter i er. Jag skiter i er allihopa. Serenity now, serenity now.

Vanlig morgonsyn från mitt köksfönster

2008-12-11T21:27:00.005+01:00

Fredrik leder ut sin gula cykel över grusgången med fyraåringen i barnstol. I villans fönster står Fredriks vackra fru med ettåringen i famnen. Ettåringen bankar på rutan. Fredrik och fyraåringen vänder sig om. Ettåringen och Fredriks fru vinkar. Fredrik och fyraåringen skrattar och vinkar tillbaka. Sedan kör de iväg mot dagis. Ettåringen och frun står kvar i fönstret och ser efter dem.
Urk och kräks tänker ni nu.
Men imorse slog det mig: Jag vill ha hans liv.
Oh dear God, ge mig. Någon gång, ge mig det här. Monogami och torka snor, lite tjafs om hämta och lämna och tysta knull i ett sovrum när ungarna sover.
Jag vill. Om så bara för några år, sedan kan det gå åt helvete för kärlek har ju, menande blick åt publiken, en tendens att göra det.
Men ge mig några år. Två. Vafan, ett. Ge mig ett år. Ett ynka år med några fina människor, en stor och en liten, som jag kan vinka till från mitt fönster.

il Capitano

2008-12-11T19:02:00.002+01:00

En minnesbild: Hemma hos min hitman. Något jag såg i ögonvrån. Slarvigt inpulad ovanpå Läckberg-sviten i Billybokhyllan: En hagelbössa.

En avsågad hagelbössa.

Samma sort som Juha använde i Åmsele.

Den bara låg där.

Och för ett ögonblick svindlade tanken på min näthinna. Jag skulle kunna. Bak med hanarna och poff.

Om jag hade velat hade jag kunnat.

Idag är jag Blajkel!

2008-12-11T09:51:00.001+01:00

JIPPIIIII!!!!!!!!!

Terapi

2008-12-10T19:51:00.005+01:00

På väg hem från kontoret gjorde jag något jag inte borde ha gjort. Jag besökte min hitman.

Jag visste var han bodde eftersom jag hade eniroat hans nummer.

Han släppte in mig men när han såg att jag var full fick han såklart Den Där Blicken.

Jag sket i det och klev in i hans lägenhet. Jag slogs av hur vanlig den var. Ikeamöbler, minimalism, menlösa tavlor på väggen. Monets vallmofält och inglasade filmaffischer modell 1A.

"Passande" sa jag och nickade skämtsamt åt Pulp Fiction-planschen.

Min hitman log inte ens. Frågade vad jag ville.

Jag sjönk ner i hans KLIPPAN-soffa och sa att jag inte stod ut längre. Inte alls.

Han satte sig bekymrat bredvid mig. Och så började han prata.

Han sa att jag var förvirrad. Han förstod hur jag kände, jag är inträngd i ett hörn. Nåt om krav och livet och blablabla men jag avbröt honom och sa:

"Fan snackar du om? Jag är olyckligt kär ser du väl."

"Du bara tror det" sa han då. "Egentligen lämnade du X för längesen. Tänk efter." Han lade en hand över min. "Du var aldrig lycklig med honom. Från stunden du träffade honom levde du i rädsla för att förlora honom."

"Exakt" sa jag. "För att han var så perfekt."

"Du var aldrig lycklig" avbröt han igen. "Bara i korta stunder. Bara när du låg med honom."

Jag satt tyst och såg ner i parketten. En helt jävla vanlig fiskbensparkett. Jag undrade hur många som hade dött på den parketten.

Min hitman strök mig mjukt över handen och sa "Du har bara en deppression. Det kommer gå över."

"Hurdå" frågade jag grumligt.

"Vet inte" sa han. "Men en dag är det bara borta. En dag öppnar du dörren ut i trapphuset och känner lukten av nybryggt kaffe igen."

Vi satt tysta. Länge.

Jag suckade tungt. Reste mig och sa adjö.

Grät tyst på tunnelbanan hem. Tänkte att det iallafall finns någon som bryr sig om mig i den här världen. Bryr sig om mig och stryker min hand. Även om det bara är en kallblodig yrkesmördare.

Väl hemma öppnade jag tvåtusen folköl och här sitter jag nu.

Jag är full, jag är olycklig och jag är sjukt easy. Om någon vill ligga ikväll är det bara att mejla.

Djurgården i våras

2008-12-10T18:25:00.006+01:00

Nu slutar han blogga. Han skriver som en gud och idag kom sista inlägget.
Han säger hejdå. Han sa det för längesen.
Jag sitter ensam kvar på kontoret denna kväll och blir full.
Några jävla frågor på det?

Delirio Mind

2008-12-10T12:15:00.006+01:00

När jag var sju år tyckte jag att detta var det mest genialiska på jorden.

Scotch. Denna italoversion av Trazan och Banarne.

De gjorde mig lycklig, men insåg jag det?

Nä.

Så många årtionden kom emellan och tog mig långt långt bort.

Jag fladdrade runt utan trygghet. Svalde och spottade ut. Sökte och trodde mig finna. Hamn till hamn, kärlek efter kärlek.

Nu har jag återvänt. Trött och desillusionerad. Och vad har jag kommit fram till?

Jo att jag som sjuåring hade rätt. Så jävla rätt.

Scotch var allt jag behövde.

Om jag bara hade vetat. Då kanske mitt liv inte hade gått åt helvete.